mriaberggren

Jag överlevde, men det var en nedkyld Maria som kom i mål. Det var den kallaste maran på 84 år. 4 grader, regn och stormbyar. Det var inte ens kul. Folkfesten kom liksom av sig.

Vid 7.20 blev jag upphämtad av mina löparvänner. Fulla av förväntan styrde vi bilen mot Stockholm. Men ju närmre vi kom desto mer börjde vi misströsta. Både regn och vind tilltog, ganska kraftigt dessutom. Väl på plats vid Stockholm Stadion hämtade vi ut våra nummerlappar. Sedan satt vi och tryckte i omklädningsrummen. Regnet öste ner utanför, men kylan och vinden var nästan värre. Helt plötsligt var det dags att ta sig ut till startgrupperna. Jag han knappt tänka innan vi var igång. Dem första 17 km gick väldigt bra. Det kändes lätt. Men därefter började maran på allvar. Jag trampade snett ganska rejällt. Jag trotsade smärtan och fortsatte som att inget hänt. Det onda försvann ganska snabbt så det var inget som störde så jättemycket. Dock så började kylan göra sig påmind. Fingrarna var så frusna att jag knappt kunde röra dem. Vid vätskestationerna fick jag ta muggarn och bananerna med handlederna istället för handen. Det gick helt enkelt inte. Mina ben var nu också så kalla och stela av kylan att det började göra ont. Sedan hände det som inte fick hända. Jag fick kramper i magen att jag var tvungen att stanna vid nästan varje toalett. Det var inte alls roligt. Jag tappade både fart och rytm. Det var kämpigt att hela tiden tappa fart och mark vid varje station. Det tog på krafterna.
Höjdpunkten på loppet var på andra varvet efter Västerbron efter dryga 33 km. Jag hörde några som stod och hejade som galningar, jag tittade upp och såg att det var mamma och Anna. Vilken lycka. Det gav mig mycket energi. Så dem sista 9 km kändes därefter ok. När jag sedan sprang in på Stadion var jag nog mest glad att jag snart skulle få komma in i värmen. Det var det jag längtade efter allra mest. Väl inne i omklädningsrummen var jag så frusen att jag knappt kunde prata. Jag bytte snabbt mina blöta tröjor till torra kläder. Jag gick sedan ut där jag möttes av min älskade Eric. Vilken känsla att falla in i hans famn och suga åt mig den värme han absorberade. Jag har nog aldrig varit så kall i hela mitt liv.
Efter detta fick jag sådan service. Anna och mamma stod och väntade med bilen. När vi sedan kom hem till Anna och Kevin så var badet redan fyllt. Det var bara att kliva ner. Det har nog aldrig varit så skönt. Efter ett skönt bad var det gott att få något i magen. Dock var den fortfarande inte helt bra förrän ganska sent på kvällen. Middag och trevligt sällskap på det gjorde den här dagen till en ganska bra dag trots allt. Vad skulle jag göra utan min familj?! Vad underbara dem var. Dem ställer upp i vått (och torrt)! Dem betyder allt! ♥

Så nu har jag avklarat min första mara. Helt otroligt. Kan inte säga att jag är supernöjd med tiden (3:44). Men jag är ändå otroligt glad och stolt att jag har genomfört det.  För mig är det en liten bragd. Jag lovade min familj att det var den första och sista maran. Jag känner dock en viss revanschlust. Jag vet att jag kan bättre. Nu vet jag hur jag ska träna för att få ut mer av min kropp. Jag vet vad som väntar. Jag har helt andra förutsättningar! Vi får väl se helt enkelt!

Idag har vi firat Nike som fyller 3 år imorgon. En dag med familj, bus och god mat.  Var inte riktigt mig själv. Var inte så farligt trött och stel. Mest tom på energi och kraftlös. Det har i alla fall varit en mysig helg. Den har gett så mycket energi. Den kan jag leva på länge!

Sov gott, Kram Maria!