käftsmäll.
Hemma efter mysig, rolig, galen, jobbig och skön helg i Sthlm. Jag och Eric tog bussen upp i fredags. Vi strosade omkring i lite butiker, kläd- såväl som inredningsbutiker. Vi åt en lång lunch och hade det bara skönt. Mysigt att ta sig ifrån Norrköping och umgås lite. På eftermiddagen/kvällen åkte jag hem till Anna, Kevin, Nike och Freja. Killfitt och bus stod på schemat. De tär så mysigt att åka upp och umgås så. Älskar det. Dem små liven är så underbara.
Efter en lång natts sömn var det äntligen lördag. Som jag längtat efter denna dag. Anta utmaningen och utföra den efter bästa förmåga. Lika mycket som jag sett fram emot det har jag också velat ha det överstökat. Jag kom till Lindövallen där det var helt plötsligt stod man där på sttartlinjen när starten gick. Från lugn och fokus till totalt kaos. Folk rusade och ville fram. Jag kände ganksa snabbt att jag inte ville vara med i denna hetsjakt utan ville hitta mitt eget tempo. Det var svårt. I ungeför 8 km var det trångt. Jag insåg ganska sanbbt att det inte var någon ide att springa om. Det kostade bara energi. Men vid 8 km började det lätta upp lite och jag kom in i ett skönt tempo som nog var lite snabbare än planerat. Speakerns röst ekade i huvudet - rusar man på i början så får man sota för det och bli omsprungen på sista milen. Jag försökta faktiskt att dra ner på tempot men kroppen och banan tilllät inte det. Dem första 15 kilometrarna var lättlöpta...om man jämför med andra halvan. Vid 15 började det bli branta backar både upp och nerför. Ingen chans till riktigt återhämtning. När jag gick in på sista milen började jag bli trött. Jag insåg att det skulle bli jobbigt. Det var det. När jag kom till den berömda Aborrebacken insåg jag att jag faktiskt skulle tjäna på att gå. Så jag gick ungefär halva backen. När jag sedan sprungit 28 km kom jag till Karins backe. Det var som att få en käftsmäll i anskiktet. Gick även halva denna backe. Efter denna backe såg jag nog för första gången under loppet ljuset i tunneln. Började inse att jag skulle klara det och att jag faktiskt skulle springa in på en tid ganska långt under mitt mål. När jag ser målet börjar jag nästan gråta av lycka, glädje och lättnad. Min sluttid 2,37,27. Glad, nöjd och faktiskt lite stolt. Trodde inte att tiden skulle bli så pass bra. Det känns jätteskönt. Var helt slut efter. Eller var mest bara trött i rumpan. Har nog aldrig haft så ont förut. Under sista delen av banan så tyckte jag att det var ganska vidrigt. Jag svor att aldrig göra det igen. Men så här i efterhand så känns det ju trots allt ganska bra. Inga bestående men eller träningsverk utan mest en skönt känsla av tillfredställelse. Jag klarade det!
Efter en iskall dusch åkte jag till Caroline som jag lärde känna i Australien. Vi åt middag tillsammans med två av hennes kompisar och hade en jätterolig kväll. Vi satt och pratade inpå småtimmarna. Välbehövligt då vi inte setts på ett år. Så idag har jag varit ganska trött. Dessutom börjar jag få ont i halsen. Lugn kväll med andra ord. Får se hur jag mår imorgon. Ev blir det comaback och preiär på Friskis!!!!
