obeskrivlig vånda.

Vilken ångest jag haft idag. Har gått och nästan tyckt lite synd om mig själv. 6 av 7 dagar i veckan tycker jag att intervallpassen är skitbra. Men just tisdagar, när det väl är dags, är en plåga. Jag går och intalar mig hur jobbigt det kommer bli. När jag kommer hem försöker jag hitta ursäkter för att inte gå dit. Men har man gett sig in i något så kör man, så är det bara. Idag var det backintervaller. Vilket är precis vad jag behöver inför Lidingöloppet. Efter en lite längre uppvärmning än vanligt kom vi då till backen. 240 m var sträckan totalt. Denna backe körde vi 10 gånger. Efter en nervarvningen var det klart. Vi sprang totalt 10,4 km. Såklart jobbigt, men oväntat smärtfritt. Skönt. Så jag tror nog att jag går dig nästa tisdag igen.

Kommentarer
Postat av: Sofia

Vilket "mitt-i-prick-inlägg"! Precis sådär känner jag inför både det ena och det andra här i livet. Men exakt som du skrev så överlever man ju och efteråt är det bara skönt. You go girl! ;)

2011-08-24 @ 12:04:51

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0